Jag vill tro på sagor

Jag får tvångstankar, ångest och mår dåligt av att få veta saker som jag inte alls visste eller kunde tänka mig. Om t.ex hur hjärtat slår. När jag var mindre trodde jag att hjärtat såg ut som ett ritat rött vackert hjärta som satt vid bröstet för att man skulle må bra och känna sig som en vacker solros. Men sedan får man reda på att hjärtat är en muskel som kan anstränga sig OCH slappna av. Och att hjärtat slutar slå när man dör, att man kan dö. Och att allt blir svart när man dör. Jag villvillvill inteinteinte dödödö. Jag är rädd för döden. Okej, jag har erkänt det. Jag vill inte se kolsvart. Jag vill tro på gud som alla kristna. Jag vill tro på himmelen och helvetet. Jag vill tro på buddaismen. Jag vill tro på något. Men jag kan inte. Jag kan inte tro på någonting. Det ända jag tror på när man dör det är att det blir svart, det blir kolsvart och inget mer. Man drömmer inte. Man andas inte. Ingenting händer. Det blir bara svart. Och det hemska är att jag är mörkrädd. Jag tror att när man dör så blir allt svart, allt blir svart och jag kommer vara rädd. Jag kommer att vara rädd. ''Man kan inte vara rädd när man är död. Man har inga känslor.'' De vet ju ingenting, jag kanske har känslor när jag är död. Jag kanske är rädd för mörkret. Jag kanske är dödsrädd. Jag är dödsrädd. Jag är rädd för döden, och jag vill inte dö. Jag är rädd för livet, för jag vill inte leva. Jag har ingenstans att gå, ingenstans att gömma mig. Jag kan inte gå dit jag inte hör hemma. Jag har varit nära döden några gånger. Dom gångerna har ju varit ganska komiska, jag har cyklat ner utan hjälm från en brant backe och därann nästan blivit påkörd av en buss, men flög ner blodig i ett dike istället. En gång höll jag på att drunkna. Och en gång ville jag dö så mycket så att jag nästan tänkte lägga mig ner på vägen för att vänta på att bli långsamt överkörd av en lastbil. Eller ett tåg. Varje gång jag är vid en tågperrong så stirrar jag på spåret och funderar ''vad skulle dom säga om jag lade mig där, och tåget mosade sönder min lilla kropp långsamt?'' ''vad skulle de göra?''. Jag vill veta. Jag vill veta vad mina tankar betyder. Jag vill tro, jag vill veta, jag vill förstå. Jag önskar att jag trodde att andetag bara var moln som hälsade på min själ inne i kroppen. Jag önskar att jag trodde att hjärnan bara var lite ihop tryckt godis som man fick äta när veckopengen var slut. Jag önskar att jag trodde att döden bara var en lek, och att livet varade förevigt.

''Det är som ett sår, som inte blodplättarna kan torka.'' Jag vill inte tänka att när jag blöder så är det blodplättarna som torkar blodet, som gör så att det inte sprutar ut blod åt olika håll. Jag vill tänka att det är magi, att det är en fé som plåstrar om mitt sår med ett magiskt osynligt plåster. Ett plåster som gör så att jag inte är knäsvag, ett plåster som läker allt. Ett plåster som får mig att orka, att orka fortsätta, och stå på mina bara ben. Som i sagor. ''Men vem tror på sagor?'' Precis. Sagor, jag vet inte längre vad det är. Det ända jag vet är att verkligheten är nu och att sagor var då. Det var då man trodde på sagor, och det är nu man tror på verklighet. Jag vill tänka att sagor finns, jag vill tro på allt förutom dåliga saker. Jag vill vara fem år, äta en isglass och hålla någon i handen. Jag vill inte tro på verklighet. Jag vill tro på sagor.

Jag ska nu städa min garderob i kanske en timme eller mer och sådana tråkiga saker man gör på söndagar. Det var ungefär ett år sedan jag gick till psykologer och kuratorer varje dag, grät varje dag och försökte nästan ta självmord. Det kom nästan tillbaka den här veckan då skolan började, men jag kunde stoppa tankarna. Jag kunde ta det lugnt.

SEE YOU LATER ALLIGATOR!