Why can't I be you?

Jag hör alla orden. Och alla skratten. Skratten är så äckligt att höra. Man får ont i öronen av dom. De förstår inte att bara skratten får en att vilja lägga sig på ett tågspår. De fattar ju ingenting. De fattar inte heller att man bara får lust att smälla till dom i ansiktet av ren ilska. Jag önskar att allting aldrig skett, och sånt brukar jag aldrig önska. Jag önskar att jag försvann. Så tänker jag när jag hör skratten, exakt så tänker jag. När jag hör de, så försöker jag gömma mitt ansikte, så att de inte ser hur ledsen jag blivit. Då skulle dem bara fortsätta. De skulle fortsätta. Och det gör dom endå. Jag känner hur mina tårar bara vill rinna ut som floder ur mina ögongångar, men jag håller igen, försöker vara stark. Och nu, nu, kan jag inte gråta längre.
Jag vill inte vara jag.